Här kommer en berättelse från mig. Den är helt sann. Utifrån min verklighet, vad jag vet just nu.
Människan föds innan vår hjärna är färdigutvecklad. Annars hade vi liksom inte kommit ut. Vi behöver därför tas om hand under många år och lära oss massor så att vi kan klara oss själva. Fast just själva klarar vi oss inte. Vi är ett flockdjur och har historiskt behövt en tillhörighet för att överleva.
Vi har utvecklat berättelser för att koordinera oss i våra olika sammanhang. T.ex. har vi utvecklat berättelsen om pengar som styr våra handlingar mycket i den tid vi lever nu. Men hela vår tillvaro består av berättelser som vi ser som sanna för att en gemenskap har bestämt att de ska vara det.
Vissa, egentligen ganska få saker är sanna för alla människor. Den grundläggande kemin och fysiken kan tänkas vara det. Men vi vet inte säkert vilka undantag vi lever under eftersom vi ännu inte har koll på de riktigt stora penseldragen. Viss biologi gäller åtminstone i stunden, även om den förändras över tid. Matematiken är en berättelse/ett språk som beskriver fysiken. Så att två bananer är dubbelt så mycket som en skulle man kanske kunna ta som en sanning, även om man då behöver vara överens om vad ordet dubbel betyder.
I övrigt är det svårt att säga vad som verkligen är sant
Eftersom världen är komplex beror de flesta sanningar på….
I en gemenskap kan det bli lite klurigt att förhålla sig till. Därför har man tagit sina påhittade berättelser som sanna. Man skapar ramar så att världen blir lättare att förhålla sig till och så att gemenskapen kan fortsätta vara stark.
Från att barnet med sin stora hjärna trycks ut i världen matas det med dessa berättelser. Och lär sig dem som sanna. Föräldrarna berättar att man måste gå i skolan. Skolan berättar att man måste vara effektiv och duktig. Och kompisarna berättar att man måste vara snygg.
Samtidigt som vi lär oss dessa berättelser lär vi oss också att kanske inte alla verkligen är sanna. Vissa saker lär vi oss den hårda vägen att de inte alltid stämmer. Vissa lär vi oss genom att observera andra och dra slutsatser och vissa genom att läsa böcker och lyssna på andras tankar.
Mycket av detta lärande och om-bestämmande sker med kommunikation. Inte alltid ord, men någon form av utbyte. Genom observationer kan vi lära oss själva, men utan kommunikation skulle varje människa inte vara mer utvecklad än ett övergivet spädbarn under stenåldern. Eller?
Allt detta kan kännas självklart. Speciellt om man lyssnar på snacket i regenerativa kretsar där samhällets och naturens komplexitet är en grundtanke. Men zoomar man ut och ser detta uppifrån sätter det sånt som vi kallar utbildning, uppfostran och utveckling i ett annat ljus. Vad innebär dessa saker EGENTLIGEN?
Ett problem i det beskrivna sättet människor utvecklas på är att vissa av berättelserna har gått över styr. Om vi förhåller oss till dom som sanna kommer livet på jorden att drabbas. Och människan med den.
Är då felet att vi skapar berättelser? Eller att vi inte ifrågasätter dem tillräckligt mycket? Eller att vi inte kommer på tillräckligt bra berättelser?
Jag tror att vi fortfarande måste fortsätta kommunicera för att människor och människan ska utvecklas. Som individer behöver vi ta oss från att vara ett försvarslöst barn till någon som kan överleva och vidare till någon som är en mogen och ansvarstagande person. Som art behöver vi utvecklas så att fler personer mognar “på riktigt” och att vi skapar ett sätt att leva i samklang med naturen och varandra utan att förstöra förutsättningarna för liv.
Så hur kommunicerar man (jag) då på ett sätt så att man gör så lite skada för världen som möjligt?
Att berätta sina berättelser som är sanna just nu, just för dig UTAN att det blir fasta sanningar för andra?
-Hur kan en grönsaksodlare hjälpa en annan grönsaksodlare genom sina berättelser av iakttagelser och erfarenheter utan att det blir fasta sanningar?
-Hur kan en nybörjare på kor få hjälp och tips trots att varje situation är unik, egen observation det viktigaste och svaren “beror på”?
-Vilken typ av forskning bör ske utan att den blir reduktionistisk, eller är det komplement till den reduktionistiska forskningen vi behöver? Eller ens forskning alls?
-Hur förmedlar man forskning utan att det blir fasta sanningar?
-Hur får man människor som har svårt att se vad som händer i världen att öppna ögonen? Vilka berättelser kan man då förmedla? Är det kommunikation som är rätt sätt? Börjar kanske en process för att öppna ögonen med en inre omställning?
-Hur kan man hjälpa någon med en inre omställning? Kan ord vara behjälpliga i en sådan? Eller bör en inre omställning komma bara inifrån?
-Är vissa berättelser bättre än andra för att få människor att tänka i nya banor och själv efterfråga kunskap och mognad?
-Skulle dessa processer gynnas av att människor träffades oftare? Att man använder fler digitala verktyg? Eller nya? Av att man jobbar mer lokalt? Att vi blir bättre på att sätta ord på vad som är berättelser, utveckling m.m.? Att fler får möjlighet till inre utveckling och mognad? Att begreppet komplexitet blir en käpphäst inom pedagogiken? Att en alternativ skolform växer fram? Att vi bygger bättre relationer till varandra och naturen?
Som vanligt slutar en tanke-resa med fler frågor än svar. Det hade varit intressant att höra andras funderingar runt detta. Andras berättelser. Som är sanna för dem utifrån deras verklighet, vad de vet just nu.
